Elektroplätering av pärlor är i princip densamma som för vanliga diamantelektropläterade produkter. Den lilla skillnaden är att pärlorna är mindre, och hur man förbättrar effektiviteten bör övervägas. I allmänhet kan pärlbasen sättas på en fixtur, de två ändarna är åtdragna med muttrar och de oplattade delarna är inslagna med plastduk för isolering. Antalet substrat som ska bäras i en sträng kan bestämmas beroende på elektropläteringstankens storlek. Om tanken tillåter kan hundratals eller fler pläteras samtidigt. Dessutom utförs slipning, förtjockning bäst i olika pläteringstankar. Sand till horisontella rotationspärlor, och förtjockning kan placeras vertikalt, kan pläteras mer. Som bindningsmedel måste den belagda metallen inte bara säkerställa pärlornas livslängd utan också göra det möjligt för diamanten att få en bättre kant. Det vill säga att överväga både liv och effektivitet, så för enskikts diamantpärlor bör beläggningens tjocklek vara måttlig. Om pläteringsskiktet är för tunt och diamanten är begravd för lite, kommer bindningssnabbaheten att vara dålig och diamanten kommer att falla av om den inte spelar sin roll fullt ut under användningen och trådsågens livslängd är för kort. Tvärtom, om pläteringsskiktet är för tjockt och diamanten är nästan helt inbäddad i pläteringsskiktet, har diamanten ingen kant och sågeffektiviteten är för låg. Tills stenen fortsätter att gnugga den belagda metallen och bära den till ett visst värde, kommer trådsågen att ha normal skärhastighet. Därför bör beläggningens tjocklek vara lämplig. Man tror generellt att tjockleken på beläggningen motsvarar två tredjedelar av diamantplattans genomsnittliga partikelstorlek. Det vill säga en tredjedel av diamantens höjd utsätts för beläggningsmetallen.
